Ungdomars egna berättelser
Här kommer vi att samla några av alla de berättelser och livsöden vi mött sedan vi startade vår verksamhet 2013. Sidan kommer successivt att fyllas på med berättelser. Har du en egen berättelse du vill dela med dig av till andra? Skicka den till oss på origo@stockholm.se.
"För lite mer än 1 år sedan var jag den tysta lilla tjejen som aldrig vågade säga ifrån. Jag var mammas lilla ängel som aldrig vågade göra något fel. Tills den dagen då jag träffade min allra första kärlek och mina föräldrar fick reda på det. Då vändes allt upp och ner i mitt liv. Och allt bra jag hade i mitt liv blev ifråntagen från mig för att jag hade gjort ett "stort misstag" som träffat en kille. Under ett halvår försökte jag acceptera att det är på det sättet det ska vara. Att det är föräldrarna som ska bestämma över mig för jag är barn och inte vet lika mycket som dom äldre. Men när det en dag kändes för mycket så tog jag kontakt med origo.
Idag får jag leva mitt liv precis som jag vill. Det finns ingen som bestämmer vilken kille jag ska träffa eller vilket liv jag ska leva. Jag pluggar den linjen jag själv valt att plugga till och välja min framtid själv. Även fast det var ett avbrott med kontakten med familjen så börjat det bli bättre nu och jag mår såå mycket bättre nu."
- Anonym.
"Vid denna ålder (14-16) förstod jag att killar var mer intressanta än tjejer, men homosexuella saker existerade inte. Haha jag skrattar bara av att tänka på det! En skola i förorten där en kille tycker om killar och det ska fungera, oh the humanity! Det är som att önska efter regn i Sahara.
Homosexualitet och mitt ursprung går inte ihop. De korrekta orden är "de är djävulens dyrkare och bör brännas på bål" – min "älskade" mormor, hon var lite galen dock. Men denna hemlighet gömde jag grovt och hårt hela vägen till slutet av gymnasiet. Högstadiet var jag utfryst och var väldigt ensam. Jag försökte att smälta in med olika grabbar från klassen. Majoriteten av dem har idag suttit bakom galler eller haft kriminalitet som ett dagligt jobb. Men det bara gick inte. Du kände inte dig hemma där heller, vart ska jag gå? I början skrev jag om man inte trivs hemma så trivs man någon annanstans. Jag trivdes varken hemma eller i skolan, men framför datorn… Där var jag hemma. Eftersom jag inte fick vara mig själv hemma eller någon annanstans i världen var det spelvärlden jag fick vara mig själv, och det kändes otroligt bra. En trygghet och en varm känsla av hemmet man har byggt upp i spelet. Så att spela spel var en del av mitt liv, är idag också, men då spelade jag ungefär12 timmar om dagen. Vet du varför det kändes tryggt och skönt framför datorn? När jag klarade av en nivå kom ett meddelande upp på skärmen "Good job, you have increased an level!" Good job, duktigt jobbat. Det var ord jag inte hörde så ofta, och ibland kunde jag viska lite enkelt "Thank you" som en psycho. Spelet och det sociala livet i spelet gjorde mig verklig och duktig var jag i spelet!"
- Anonym